C tipsar

Vill dela med mig av Anxiety Slayers fem goda vanor för att få en mer harmonisk vardag. 
Originaltexten finns här men jag har översatt den till svenska med min egen tolkning ur en utmattads perspektiv.

Vårda dina nära relationer
Var med människor som får dig att må bra. Visa dem uppskattning och kärlek.
Aldrig tidigare har jag varit så medveten om hur trygg man känner sig när man har personer som man kan förlita sig på runtomkring sig. Som sjuk tar man ofta mer än man ger, men så fort det finns ork så är det en bra idé att ge tillbaka till dem som varit där och stöttat. Det är svårt kan jag säga. Jag behöver bli bättre på att prioritera det.

Byt ut de ytliga förströelserna
Stäng av mediabruset, korta ner facebooktiden. Det är så lätt att distrahera sig med ytligheter som egentligen inte gör så mycket för ens mående förutom att ge en dåligt samvete och öka stressnivån.
Prioritera saker som ger mer harmoni. Genuina saker. Läs en bok, kramas med någon eller gå en promenad.

Skaffa redskap
Skaffa redskap för välmående och gör dem regelbundet. Gör dem i förebyggande syfte för att hålla stressen på en låg nivå.
För mig är det (hur klyschigt det än må vara) kroppsavslappning/meditation, egentid och naturen. Just nu. Men sånt ändrar sig. Träning hoppas jag snart blir ett redskap för mig igen.

Fördjupa dig
Ta dig tid att fördjupa dig och göra mer av det som du känner är bra för dig. Om du mår bra av Yoga så lär dig mer om det. Om du mår bra av avslappning så planera in en riktigt lång stund några gånger per vecka. Är det knyppling som är din grej så hänge dig!

Hjälp andra
När vi hjälper andra fokuserar vi mindre på oss själva och våra egna bekymmer.
Jag tycker också att man får ett annat perspektiv på det man varit uppjagad över, vikten av ens tankesnurror lättar på nåt sätt och får mindre kraft.
Att stötta medmänniskor i utmattningsforum på Facebook har varit något som jag återkommit till i perioder. Det är lättare att se lösningar på andras problem och det är tillfredsställande att man kan hjälpa bara genom att läsa och svara på några ord.

Lust och känslor

- Vad tycker du om att göra? Vad är din hobby?
- Eh...

Som utmattad ska man enligt instruktionen göra mer av det man gillar för att läka.
Men om man inte har något specifikt man gör? Man kanske inte går på knyppelkurs, yogar på onsdagkvällar, eller är med i ett fotbollslag?
Man kanske rentav är lite allergisk mot att behöva ta sig iväg och passa tider när man är ledig..?

Om man inte vet vad som gör en glad och uppfylld så är det också svårt att sätta av tid till att göra det. Det kan jag se tillbaka och förstå att jag haft problem med. Helt omedvetet faktiskt. Jag sparade min egentid till allra sist, efter att alla måsten var gjorda, eftersom jag inte hade något som krävde en särskild tid i kalendern.

Jag har kommit fram till att det för mig inte är en särskild aktivitet som är positiv, utan en känsla.
Känslan att göra exakt det jag har lust med precis just när jag vill göra det. Om det så är att lösa korsord, storstäda toaletten eller påta i trädgården så är det lusten i utförandet som ger en positiv effekt.

Så för mig funkar det bäst att börja i den änden att jag tar mig tid till att känna lust. Vad känner jag för att göra? Klappa katten? Jogga? Då kan jag också komma på saker jag har lust att göra som kräver lite mer planering. Typ flytta en buske i trädgården, eller rita upp något jag vill sy. Lusten kan gå över, eller så gör den inte det. Och då har jag redan planerna klara.

Altanutsikt

Efter ett tag med att lyssna på lusten kan jag märka av ett mönster. Jag är en riktig periodare. Denna sommaren har lusten ofta lett mig till att sitta på altanen och lyssna på ljudbok, skriva och titta på utsikten. Trädgårdspåtning har också varit lustfyllt för jag har gjort det precis när jag känt för det. Nu börjar lusten vända mig mot höstkvällspromenader och tv-spel istället. Och jag längtar efter att sitta framför brasan och mysa.
Ända in i själen vill jag göra det!

Stressiga juni och krishantering

Juni har i flera år varit min stressigaste månad.
Semesterplanering, avslutningar till förbannelse, midsommar och halva släkten fyller år (fem stycken iallafall). Man ska även hinna med att njuta ute i det fina vädret och helst bli brun (jag har kört tiominuterspass i solstolen för jag klarar inte av värmen). Trädgården ska piffas, och sommarkläderna till barnen ska plockas fram och inventeras eftersom de typ växer och frodas. Jag älskar tights för det kan barnen ha i en evighet. Först är de långa, sen trekvarts, sedan knälånga och efter det cykelbyxor. Lilla B har några tights i storlek 92 som har lyckats behålla livet i mer än fem år.
Ursäkta sidospåret. Åter till ämnet.

När det hopar sig med saker är det lätt att tappa fotfästet och bli överväldigad av alltings myckenhet!
Även om jag inte måste göra allt som erbjuds (jag har fått sålla kraftigt) så blir det en himla massa aktiviteter att hålla reda på åt de andra. Bara vetskapen om att det är något på gång räcker för att sätta igång stressystemet. Jag är ju medansvarig för det här teamet liksom (Go Team E!).
Nu är vi mitt i "hopningen" och ja, efter förra veckans skolavslutning är jag lite extra trött. 1,5 timma utomhus i solen omgiven av föräldrarna till alla skolbarnen med sorl och hög musik. Jag hade planerat så att jag skulle ha några dagars vila efter avslutningen så extra trötthet var jag beredd på, och hade nog också återhämtat mig skapligt, om det inte också var så att jag råkat planera in fler saker samma dag, plus att jag har åkt på en redig förkylning och det dessutom är "den tiden i månaden". Så det blev lite overload där.
Jag har fått bromsa helt och bara vila.

Mer sånt här.

Det är skönt ändå med insikten att jag behöver bromsa när det blir för mycket. Så denna juni har känts annorlunda för jag har haft vetskapen om att stressen kommer och jag har redskap att använda istället för att känna mig så överväldigad. Lite överväldigad har jag varit iallafall, men jag har kunnat hantera det istället för att vilja gömma mig under täcket och ignorera juni helt och hållet.

Min stresshantering var innan jag blev sjuk i princip obefintlig. Jag tyckte iallafall inte att jag behövde ändra nåt.
"Vadå hantera? Det är väl bara att härda ut?"
När det blev stressigt så varvade jag upp, körde på snabbare och höll blicken på målet. Då kom jag ju snabbare ur det stressiga.
"Bara jag tar mig igenom detta så blir det lugnt"
"Bara jag härdar ut till semestern så blir det bra"
"Bara jag skriver färdigt den här texten så vilar jag sen"
Fast då kommer i princip alltid något nytt att ta tag i.
Eller hur?
Och så härdade jag ut lite till och hoppades på lugnare tempo efter nästa backkrön.
Det som hände då var att jag kände mig jagad, stressad och banala smågrejer förstorades och blev oövervinnerliga.
Vardagsångesten visade sitt fula tryne och livet blev svårare än det behöver vara.
Så då gav jag upp istället och kände det som att jag inte klarar av "livet" som alla andra klarade. Var nedstämd i några dagar innan jag orkade ta nya tag.
Inte snällt mot mig! Ingen självmedkänsla!

Vad gör vi? Nu kör vi!
Nä. Den attityden sparar jag till mina framtida joggingpass. Det är enda gången den passar in tycker jag. Och knappt ens det.

Reflektioner om en sjukdomstid

Jag är inte frisk än.

Men jag har efter tio månader kommit till en fas i utmattningen där jag kan se tillbaka på året som gått med ro och känna en tilltro till framtiden.

- Jag har allt! fick jag fram mellan tårarna hos psykologen. 

Efter en tids hälsoångest och panikattacker så sökte jag hjälp för jag kände inte igen mig i mina reaktioner längre. Som tur är fick jag komma redan veckan efter jag fått remiss till att prata med psykolog. Då föll allt. Insikten om att jag är sämre än vad jag trott sköljde över mig och kraschen var i nära antågande.

Min utsikt förra sommaren. Jag spenderade större delen av dagarna här ute. Vilade, sov, lyssnade på ljudbok och mediterade. Jag var med på ett hörn hemma, fast inte mitt i händelsernas centrum. Familjen kom ut till mig och höll mig sällskap när de började sakna mig.

Jag letade orsaker och nycklar till vad som hänt och hur jag skulle komma vidare. För min del var jobbet en stor orsak till utmattningen. Även om jag trivdes bra och hade roligt när jag var där, så tog det för mycket energi ifrån mig och jag engagerade mig i saker som jag inte själv kunde styra över.

Naturen hjälper en att må bättre även om det känns skitdumt att få höra när man sitter hos läkaren och de vill att man ska ta promenader som "medicin". Efter några månader kunde jag börja gå ut varje dag oavsett dagsform. Fick vila efteråt av ansträngningen men jag mådde överlag bättre när jag kunde röra på mig. Jag insåg efter ett tag att promenader ger mer energi än vad de tar, och är för mig ett stresskydd.

Långfrukost i stillhet. De flesta morgnar börjar såhär, med tända ljus, superlugn musik, te, macka och dagbok. Dagboken har varit ett viktigt redskap för mig. Att skriva ner tankar och mående har hjälpt mig att se mönster och att lätta på trycket när hjärnan kokat över. 

Liggande vila. I början största delen av dagarna och nätterna. Nattsömnen var urkass. Jag vaknade varannan timma och var totalt modstulen. Testade sömntabletter som inte hjälpte utan bara gjorde nästa dag till en mardröm. Följde makens instruktioner att sova när jag var trött. Så det blev några timmar här och några timmar där. Jag letade efter lösningar på sömnproblemen. Men inga vanliga knep biter på en kropp som är konstant adrenalinstinn. Det är bara att vänta på läkningen. Att lära kroppen slappna av igen, för det har den glömt bort hur man gör. 

Kunskap är makt. Vad det än gäller så vill jag ta reda på allt jag kan om ämnet. Särskilt när det gäller mig själv. Det kan dock gå överstyr och jag har fått hjälp att förstå att jag haft ett ohälsosamt beteende när det kommer till att googla sjukdomar. Att sitta och få hjärtklappning och panikångest när man letar symptom på klumpkänsla i halsen är ett exempel på när det blivit för mycket. Min psykolog förbjöd mig att googla symptom eftersom jag mådde dåligt av det. Nu ringer jag vårdcentralen istället om jag är orolig. Låter proffsen ta hand om mig. Fast jag smyggooglar ibland iallafall...

På mina promenader har jag följt årstiderna ifrån höst till sommar. Hittat nya vägar att gå och fått nytt perspektiv. Det blir så smörigt och poetiskt att man får lite kräksmak i munnen. 

Jag, liksom flera utmattade med mig, är måna om att hjälpa andra inse och stoppa i tid. Det är en av anledningarna till att jag varit så öppen med hur jag mår. Jag hade ingen sjukdomsinsikt alls och fattade inte vart jag var på väg. Om jag bara kan få en annan person att bromsa innan väggen kommer så har jag gjort nytta. Jag berättade också för andra för att jag vill att psykisk ohälsa ska bli likställt fysisk ohälsa. Folk pratar inte om när de mår psykiskt dåligt och jag förstår ju att det är på grund av den där fasaden man sätter upp. Stark och glad ska man vara. 

Fast jag har helt omvärderat vad jag tycker styrka är.

Det var ljust och vackert utanför. Jag ville också ut. Ville så många saker! Frustrationen över att vilja men inte orka går knappt att beskriva. Att vara blockerad att ens göra de mest ordinära saker, som att duscha, göra en macka, läsa en text tär rejält på humöret. Men att sen orka, att sen vilja och kunna är fantastiskt!

Jag hade långt hår i ungefär tio år. I vintras klippte jag av det. Livskrisen som kommer av att vara utmattad och påtvingad en inre förändring gjorde att jag behövde göra en yttre förändring också. En slags symbolisk handling.

Ett av de svåraste spelen som gjorts. Jag gjorde ett försök att spela det för lite mer än ett år sen. Det funkade inte, jag dog hela tiden och hade noll tålamod. Blev bara förbannad och gav upp. Förstod inte alls grejen med att spela ett sånt jävla skitspel. Under sjukdomstiden har jag haft svårt att fokusera och koncentrera mig mer än korta stunder. Har till exempel inte vågat köra bil på grund av det. Så en dag i februari när jag hade tråkigt så testade jag spelet igen. Och. Det. Gick. Asbra! Korta stunder förvisso, men oj vilken fokus jag fått! Och vilket tålamod! Alla dessa timmar jag tränat på meditation och guidad avslappning har hjälpt mer än bara för stunden. Det blev så tydligt för mig att jag var på god väg mot en bättre framtid. Inte tillbaka till det som var, utan framåt mot något mer hållbart.

När jag kraschade var allt kaos. Det brukar kallas kaosfasen. Antagligen för att alla symptom kommer huller om buller och gärna flera samtidigt. Jag hade ingen tydlig kurva för måendet. Inga direkta bra eller dåliga perioder. Inga toppar eller dalar. Det var mest skit hela tiden. Men ju längre tiden gick desto tydligare kände jag av svängningar i måendet och de bra perioderna höll i sig längre.

Tillsammans med orken återkom kreativiteten. Jag började pyssla och sy igen. Något jag skalat av för längesen för att orken inte räckte till mer än jobb och hem. Här fick jag hejda mig och begränsa så att jag inte startade alla mina planerade projekt på en gång. Och vara noga med att göra det med glädje och inte prestation som mål.

Våren kom och jag kunde faktiskt på riktigt ha en bra dag! En dag med minimala symptom och glädje i själen! Där stod jag i skogen och andades. Och kom på att allt kändes BRA! Ja, sen mådde jag ju dåligt igen som vanligt men den där stunden i skogen levde jag länge på alltså.

Alla dessa planer jag smidit när jag varit sjuk... Förra sommaren satt jag och drömde om allt jag ville göra i trädgården men inte hade ork till. Denna sommaren kan jag göra dem! I lagom doser och i mån av ork såklart. Mina planteringslådor tog en vecka att sätta upp och ytterligare en vecka att fylla och så frön i. Men jag orkade! Lite i taget och med vila emellan så går det mesta att genomföra. Anpassa aktiviteten till mig istället för att härda ut och må dåligt efteråt.

Jag märkte hur ojämn återhämtningen var. Och hur läkningen smög sig på. Jag kom på mig själv med att göra saker jag inte klarat av för bara några veckor sen. Umgås längre stunder med familjen, torka av hela golvet med golvmoppen i förbifarten istället för ett dagsprojekt, inte somna utan bara vila efter lunch.

Det är tungt att ha en trädgård. Jag kan inte gräva upp och plantera om en buske själv längre. Men jag har lärt mig att be om hjälp med sånt som blir för ansträngande. Jag har också en väldigt lyhörd make som är beredd att vara min styrka när jag inte själv kan. Att be om hjälp och att förstå att ingen klarar allt har varit en mycket viktig insikt. Jag har sällan bett om hjälp innan. Nu gör jag det mer och mer. Det är fortfarande svårt för mig. Jag har en hög tröskel att ta mig över och känner mig ofta rätt skamsen med tårarna i ögonen när det är något viktigt jag behöver hjälp med.

Jag har fått så mycket insikt i hur jag fungerar och så många lärdomar inför framtiden. Det allra viktigaste att komma ihåg är att jag ska ta hand om och vara snäll emot mig själv. 

För jag är den enda jag som jag har.

Pseudo-extrovert

Jag blev tipsad att läsa boken Quiet - The Power of Introverts in a World That Can't Stop Talking.

Kortfattat så handlar boken om introvert personlighetstyp och hur man hanterar sin introverta sida. Den tar upp samhällets syn på introverta, hur introvertas belöningssystem fungerar, hur man fungerar i en relation och hur jobbsituationen påverkar ens prestation.
Oerhört intressant!

Jag förstår plötsligt allt. Allt faller på plats. Jag ser allt klart och tydligt.
Vägen fram till min krasch blir så rak i backspegeln.
Oerhört läskigt och samtidigt fantastiskt upplyftande eftersom jag sökt efter anledningar till att jag blev sjuk, och verktyg för att kunna hantera min framtida vardag.
Detta känns helt rätt!
Ja, det känns som en stor och viktig pusselbit iallafall.

Det som jag starkast relaterar till som introvert, är att jag behöver ladda energi ifred och trivs med att vara ensam. Belöningar lockar inte riktigt mig, utan jag måste tro på min sak för att göra ett bra jobb. Jag grubblar, vrider och vänder på saker och ting och bestämmer oftast vad jag ska säga innan jag öppnar munnen.
Jag har också tänkt tillbaka till hur jag var som barn, innan jag började anpassa mig till "hur man vill vara". Jag var tystlåten och ordentlig, ville inte sporta i grupp och jag hade väldigt lång uppvärmningstid i nya situationer.

Jag förstår nu efter att jag läst boken att jag gjort många saker som går emot min natur som introvert. Jag har anpassat mig till ett mer extrovert beteende och livsstil, pseudo-extrovert kan man säga att jag blivit. Det har fungerat fram till den punkt i mitt liv där det extroverta dominerade och jag hamnade helt ur balans.

För visst kan man göra extroverta saker som introvert, och tvärtom. Det är inte svart-vitt det här utan en glidande skala. Men när livet blir alltför extrovert och man egentligen är introvert så tar energin slut. Man får aldrig chans att ladda upp. Man behöver balans och återhämtning.

Jag förstår nu att jag behöver skapa bättre balans och förbättra förutsättningarna för min introverta sida. Anpassa mitt jobb, min fritid och ja, hela livet till mig, istället för att anpassa mig själv till livet, så att jag får bättre livskvalitet och inte bara känner det som att jag inte hinner med det jag vill.

Förlopp

Hur går det? Hur mår du? 

Ja, folk undrar ju. Hur sjuk är jag? 

De korta svaren brukar vara: - jag mår bättre, - det går sakta framåt, och annat lite obskyrt. För jag vet egentligen inte hur det går. Eller vart jag är. 

Allt jag vet är att jag inte är längst ner i botten, men inte heller uppe i normal balans. Kanske mår jag bättre om en vecka. Kanske mår jag sämre. 

Förlopp för utmattningssyndrom

Planering

Jag gillar terapi.

Jag har alltid känt mig oerhört flexibel och tycker inte att man behöver planera så mycket utan det mesta löser sig. Om jag haft många saker planerade samma vecka så har jag haft svårt att tycka om det. Då har jag ingen tid att vara spontan på ju.

Men, nu är jag mycket mer stelbent och kan bli ganska tjurig om något inkräktar på "min" tid som jag redan planerat. Jag har dagarna fullspäckade med återhämtning och om något kommer i vägen (sjukt barn, möte e.dyl.) så "förstör" det min planering och jag blir avig. Det tar lång tid och mycket tänkande att ställa om till de nya planerna.

Psykologen förklarade för mig att detta är en del av utmattningen - hjärntröttheten. Man är inte lika "elastisk" som förut. Man kan behöva mer planering och rutiner för att fungera i vardagen tills man läkt. Och även att fortsatt planering av vissa saker är att föredra så att man inte bara släcker bränder hela tiden.

Fick också förklarat att det är bra övning för mig att vara såhär fyrkantig och överdrivet noga med min egentid eftersom jag genom att ha varit flexibel faktiskt har valt bort mig själv i många lägen. Och dit ska jag ju inte tillbaka!

Det kändes skönt att få höra att det till stor del är på grund av sjukdomen som jag reagerar så kraftigt på ändrade planer eller att saker inte blir som jag tänkte.
Halva söndagen raljerade jag över att min kommande vecka var helt åt helvete för att det var saker varje dag som inkräktade på mina planer och att jag inte skulle få någon tid över alls till återhämtning och säkert skulle backa i mitt mående. Jag fick anstränga mig rejält och övertyga mig själv om att det inte skulle bli några problem, jag fick ändra om lite bara och det var ju inte hela världen egentligen. Jag skulle ju ändå ha större delen av dagarna kvar till mina egna saker. Till slut kunde jag acceptera ändringarna, men jösses. Det tog säkert tre timmar inklusive en tjurig promenad i skogen när jag gick och tänkte på all världens jävlighet.

Men fatta hur konstigt det är!

Jag vet hur jag "ska" reagera. Min erfarenhet och mitt minne är van att jag tänker på ett sätt, och sen överraskas jag av att jag reagerar helt annorlunda.

Ja, det är bra att ha en psykolog att prata med när man inte känner igen sina egna personlighetsdrag.

Identitetskris

Att återhämta sig ifrån utmattningssyndrom handlar mycket om att analysera och förändra invanda beteenden. Man får ifrågasätta hela sin tillvaro för att inse hur den påverkar en. Allt som man tidigare gjort slutar plötsligt att fungera och man får leta efter sätt att bygga upp en mer hållbar grund att stå på..
Man har liksom "gjort fel" och tappar förtroendet för sig själv.
Man tappar faktiskt hela sig själv till och från.

När jag kraschade så upplevde jag känslor som jag aldrig haft förut och mötte en sida av mig själv som jag inte visste fanns där. Det satte igång många tankar och funderingar över vem jag egentligen är.
Jag hamnade i en identitetskris. Eller, iallafall en liten identitetssvacka.

Det var nog därför min kloka mamma tyckte att det passade så bra just nu att klippa håret. Som en del av krisandet.
Byta frisyr. Testa nåt nytt. "Hitta mig själv".

Vem vet.
Kanske kommer jag snart med en halvkroppstatuering eller anmäler mig till Vasaloppet.
Jag har hört att man gör sånt när man krisar.

Skarpt läge

När jag är själv på dagarna och kan flika in återhämtning när det behövs så funkar det bra och jag känner mig bättre.
Helgerna är sämre för då behöver jag dela min tillvaro med barnen och maken och det är mer krävande. Bara vetskapen om att de är hemma gör att jag blir mer alert, på spänn, och känner ansvar för att de ska ha det bra. Inte skada sig och sådär. De har också en hög ljudnivå och vill ha uppmärksamhet (ja, både barnen och maken). Det gör att jag blir tröttare på helgerna och jag har även svårare att ta mig tid till återhämtning.

Så - jullovet där hela familjen skulle vara hemma tillsammans och två julfiranden med släkten, med allt vad det innebär, kändes minst sagt som en utmaning!

Jag var beredd på bakslag och sämre mående men jag ville inte missa jul!
Jag tänkte också att nu har jag en chans att testa hur mina redskap funkar i skarpt läge.

Julfirandena gick över förväntan!
Jag orkade vara med hela tiden vid båda tillfällena. Kände mig helt okej och hade det trevligt. Behövde inte tänka på att gå undan eller vara ifred.

Efterdyningarna, den biten som man inte ser som utomstående, var däremot inte så roliga.
"Intressant" nog var det samma förlopp efter båda firandena.
Först fick jag oerhört ont i nacken. Kom smygande på kvällen och satt i flera dagar.
Dagen efter så hade jag huvudvärk hela dagen.
Dag två mådde jag illa hela dagen.
Tredje dagen var jag mycket tröttare än vanligt och flashbacks till tidigare mående hoppade fram ur minnet.
Jag var inte helt däckad, som jag blivit tidigare, så jag märkte att jag överlag blivit bättre.

En tillställning kräver således tre dagars återhämtning just nu. Det vill ju till att det är värt det när det blir så dyrköpt.
Lätt då att bli snål med sin ork!

Hela familjen har fått en välbehövlig, återhämtande paus efter den (extra) långa hösten. Maken har fått kämpa hårt för att hålla uppe familjen plus sin egna sjukdom, och barnen har blivit dödströtta av att gå i skolan.
Jullovet spenderades med att sova länge, ända fram till 11-snåret, och att göra det som föll oss in. Det blev mycket tv-spel och youtube men även kojbyggen och pyssel.

Jag märkte efter halva lovet att jag försummat mina behov. Hade gjort kortare pauser än vad jag brukar under dagen och skjutit upp min promenad till sent på kvällen när alla andras behov var uppfyllda. Så efter det ändrade jag på upplägget. Planerade istället när jag skulle gå på promenad och när jag ville ta en vilopaus och så formade vi dagen runt det. Fick till och med ungarna som sällskap på en promenad efter lite tjat.

Summan av kardemumman blev att jag fick öva i skarpt läge som jag ville. Och jag kunde backa lite och finjustera så att jag, trots den ökade stressen med barnen hemma, klarade av att ta mig tid till återhämtning.
Jag är mycket nöjd.

Redskap och skydd

Man behöver skydd mot stress. Redskap så att säga.
För en del kommer skydden naturligt men för en del faller det inte på plats lika enkelt. Då får man luska och testa sig fram.

Vad som är ett skydd är ganska individuellt och beroende av hur personen i fråga mår och har för intressen.

En del redskap kan man använda i förebyggande syfte och en del för att lugna ner en aktiv stressreaktion. En del funkar i båda lägena.

Jag har så lite energi, så just nu är mina skydd sådant som inte tar så mycket energi.

Kroppsscanning - För att öva kroppen på att slappna av och för att somna lättare. Jag kör med en app i mobilen som heter Calm.

Meditation - För att lugna tankesnurrorna som kommer. Efter några månaders övning så kan jag observera ovälkomna tankar och låta dem vara ifred. Tankar som annars hade upptagit hela mitt huvud och spårat ur relativt snabbt.

Promenader - Att röra på kroppen och vara i naturen lugnar mig och det hjälper kroppen att läka. Det ger även bättre sömn att vara ute i dagsljus. Nåt med melatoninnivåer har jag hört.

Vila - Så ofta det känns som att det behövs.

Skriva - Att få ur sig funderingar på papper ger så mycket. Dels när man skriver, dels när man läser tillbaka.

Långfrukost i stillhet - Att sitta med lugn musik och tända ljus helt själv i köket och se solen gå upp. När jag kan så sitter jag gärna flera timmar.

Duscha länge - Känna hur vattnet strilar, fundera, slappna av.

Kontakt - Jag blir lugn av att klia mina barn på ryggen. Och att sitta riktigt nära min make. Vi är flockdjur och behöver fysisk kontakt. Det finns en anledning till att barn vill hålla handen när de är rädda, eller vill sitta i knät när de är ledsna. Omedvetna skydd redan från början.

Duktig

Känner mig så jävla duktig.
En duktig patient som lyssnar på doktorn och gör som jag blir tillsagd. Går på möten och är tillmötesgående.
Jag jobbar innerligt med att ta hand om mig så mycket jag kan för att bli frisk. Använder alla verktyg jag har lärt mig och anstränger mig för att göra på rätt sätt.

Jag vet att jag gör allt det där för mig själv och för att jag vill bli frisk.
Jag älskar ju mig!
Skulle göra nästan vad som helst för att jag ska må bra.

Fast ibland blir jag bara less. Less på att vara duktig. Less på att anstränga mig. Less på att behöva tänka på vad jag gör hela tiden för att må så bra jag kan, trots sjukdomen. Jag vill bara skita i allt, lägga mig i sängen och bli osynlig. Vara sur och elak så att jag får vara ifred. Ligga i koma tills jag mår bra igen.
Slippa kämpa så jävla mycket.
Slippa hålla modet uppe och viljan framme.

Men jag är modig. Och viljig. Egentligen.
Jag tar mig igenom även den här svackan.
För jag vet att det är vägen framåt.

Otur

Igår när jag gick och filurade i skogen så tänkte jag på de gamla träden som stått stadigt och växt sig höga i flera decennier. Helt plötsligt i en otäck höststorm så knäcks de, eller välter. Vad är det som gör att just ett specifikt träd går av? Det står otaliga träd runtom, med rötterna i samma jord och samma vind blåser ju även på dem?

Då blev jag flummig och började relatera.
Jag är som ett avbrutet träd, som föll i en höststorm. Många omkring mig har samma grund, samma börda, men står ändå kvar.

Det var slumpen som gjorde att just jag välte istället för något av de andra träden.

Lite senare

- Om jag mår såhär när jag är 30, hur ska jag då må när jag är 50?! satt jag där och hulkade fram mellan tårarna hos psykologen i somras.

Nu har sommaren och hösten gått, och vintern är på intåg.

Återhämtningen går långsamt, men ändå framåt.

Det är som att sitta och titta på när färg torkar. Men jag har fått inse att jag inte kan göra så mycket åt det. Färgen måste helt enkelt torka i lagom fart innan jag målar på ett nytt lager, annars blir det fult och då måste jag börja om från början.

Tidsuppfattning

Det känns som att jag har varit isolerad ifrån omvärlden i en evighet. Dagarna går i varandra och jag har ingen koll på varken datum eller veckonummer (tack den som uppfann kalender med påminnelse!). Det mest spännande jag har att upptäcka är hur kraftiga symtom jag vaknar upp till. Och det kan jag meddela är direkt ospännande.

Idag räknade jag efter hur lång tid som gått. Och inser att jag faktiskt bara varit sjukskriven i två och en halv månad. Det är ju bara lite drygt  80 dagar.
Ingenting. Brukar svischa förbi i rasande fart och man undrar vart fasen sommaren tog vägen, det är snart jul när man står där på jobbet och gör sin grej.

Det är ju inte så konstigt att jag tycker återhämtningen går trögt när det knappt gått någon tid alls.

Så om ni vill att tiden ska snigla sig fram ordentligt, bli långvarigt sjuk!

Soppatorsk

Utmattningssyndrom är som att man har fått soppatorsk.

Bensinlampan börjar lysa på väg hem från jobbet men man ignorerar den och hoppas på att ta sig hem på reservtanken.
Puh! Det gick!
När man kommer hem så glömmer man bort att man behöver tanka och när man använder bilen nästa gång så lyser den där förbaskade lampan fortfarande.
Gah!
"Men jag ska bara en kort bit. Jag klarar mig nog dit. Kanske finns det någon mack på vägen".

Mitt ute i skogen så stannar bilen. Helt tom på bensin. Man sitter där själv, utan mobiltäckning och en mil till närmaste samhälle. Man har klätt sig för att sitta i en bil och inte gå en promenad i höstrusket. Tunna jackan och finskorna är på så att man får lida på sin väg tillbaka till civilisationen.

Jag har chansat vilt i flera år på att klara mig hem på ångorna! Ibland har det gått flera dagar med lysande bensinlampa för jag kör så korta sträckor.
Tänk att jag felprioriterat så grovt.
Det viktigaste för bilen var det jag fyllde på när det tog slut, istället för att toppa upp vid halv tank.

Åh, vilken ironi!

Jag kan byta ut bil och bensin mot min kropp och energi i föregående beskrivning och med ens förstå vad som hänt i mitt liv...

Allt är så enkelt att inse när man kan titta i backspegeln.

Min soldat

Det har varit en mycket tuff dag som har lämnat mig totalt nedbruten.
I huvudet har jag haft refrängen till Din soldat.

Jag är min egen soldat.
Det är bara jag som kan göra mig bättre.
Och jag ska kriga.
Pepplåt!

Din soldat
Skriven av Albin och DMA
Spotify - Din soldat

Att skriva

Jag gillar att skriva. Häva ur mig i pränt.

Det var längesen jag skrev dagbok men började igen när jag blev sjuk. Denna gången innehåller dagboken lite andra saker än vem i klassen som är snyggast, eller vad jag gjorde i helgen.

Jag tänker mycket på allt möjligt och det är jätteskönt att få tankarna nedskrivna. Då mår jag bättre. Kan "lämna över" dem till någon annan. Eller, i detta fall, något annat. Det blir som en form av meditation. Tankarna tillåts finnas där och jag kan observera dem en stund på bekvämt avstånd.

Min nuvarande skrivbok är det någon som redan använt.

Att missa

Här sitter jag och känner det som att jag missar.

Jag missar jobbet. Jag missar vänner. Jag missar träning. Jag missar vardagen.

Hamnar efter.

Det är ju förjävligt!
Varför ska jag känna så?!
Handlar det om att jag jämför mig med andra? Är kraven på mig själv så höga?
Jag tycker faktiskt inte det!
Jag brukar inte jämföra mig med andra på det sättet. Jag tränar när jag känner för det. Jag ställer in när jag inte orkar träffa folk. Och jobbet finns kvar när jag kommer tillbaka.

Men ändå sitter jag här.
Med känslan MISSA.
Som att tiden tar slut om fem minuter och att jag inte hann ta mig till målsnöret.

Eller handlar det om något annat?
En slags sorg och saknad till "det som var"?
Eller kanske längtan? Är det vad jag känner? Längtan till att klara av allt det där som jag vill göra men som jag inte kan just nu.

Jag blir frustrerad när arbetskompisar åker på utbildningar. Det skulle ju varit jag... Eller får höra semesterberättelser ifrån paradiset. Vi vill ju åka dit... Någon har renoverat hemma. Jag vill hemskt gärna fixa lite...
Så kanske, möjligtvis ändå att jag eventuellt inte riktigt varit sann mot mig själv, och aningens mer än jag medgett jämför mig med och värderar mitt liv utifrån hur andra har det.
Har det blivit tydligare nu när jag känner att jag inte kan göra allt det där som andra klarar? Är det ens möjligt att sluta jämföra sig med andra? Helt fel är det väl inte med referensramar?

Understimulerad

Jag har haft en del problem att förstå varför jag blivit utmattad. Jag har trevligt på jobbet (trots att det varit hög belastning och oro) och absolut inte fullbokad kalender på fritiden. Och egentligen är inte orsaken till utmattningen viktig för återhämtningen just nu utan något som kommer rotas i längre fram i min rehabilitering.

Men.
Idag länkade en tjej på ett forum för utmattade till den här insändaren: Svd.se - Psykologen svarar

Aha-upplevelse.

Det var nästan som att läsa om sig själv! Jag har definitivt känt mig understimulerad på jobbet.

Jag är en lösningsorienterad och effektiv medarbetare som vill förbättra. På jobbet är jag "på" och tycker det blir tråkigt när det är lite lugnt. Då försöker jag hitta fler arbetsuppgifter.
Mitt långsiktiga mål är att komma så långt jag kan där jag jobbar och har inte tänkt att ha samma arbetsuppgifter hela mitt arbetsliv. När jag då har blivit bromsad, eller inte fått utvecklas tillräckligt fort, så har detta gjort mig frustrerad. Jag skulle inte själv kalla det prestationsångest, utan mer oproportionerliga målsättningar. Det jag själv kan göra är att se över mina mål och hur väl de stämmer överens med mitt jobb, och justera dem mer realistiskt.

Kan man likt sin "självbild" ha en "jobbild" som blivit skev..?

Ett fint citat från psykologen Madeleine Gauffin Rahme:
"Att se och förstå sig räcker en bra bit."
Jag tror baskemig att det ska bli mitt nya mantra!

Höstkvällar och ork

Något som jag tycker är supermysigt att göra när hösten kommer är att gå på kvällspromenader i mörkret, med musik eller någon trevlig podcast i lurarna.

Just denna höst känns det extra mysigt för jag har äntligen fått tillräcklig ork att promenera varje dag. Ett, för mig, stort steg framåt i återhämtningen. Det ger mig bättre självkänsla och mycket glädje att kunna ta mig för något jag verkligen tycker om, när det mesta annars handlar om att äta, sova och lindra symptom.

Så nu ser jag fram emot kvällarna när mörkret lagt sig. Då drar jag på mig reflexvästen och ger mig ut. Det är så fridfullt och lugnt. Lampor som lyser i fönstren och gamla välbekanta gator att trampa på.