Planering

Jag gillar terapi.

Jag har alltid känt mig oerhört flexibel och tycker inte att man behöver planera så mycket utan det mesta löser sig. Om jag haft många saker planerade samma vecka så har jag haft svårt att tycka om det. Då har jag ingen tid att vara spontan på ju.

Men, nu är jag mycket mer stelbent och kan bli ganska tjurig om något inkräktar på "min" tid som jag redan planerat. Jag har dagarna fullspäckade med återhämtning och om något kommer i vägen (sjukt barn, möte e.dyl.) så "förstör" det min planering och jag blir avig. Det tar lång tid och mycket tänkande att ställa om till de nya planerna.

Psykologen förklarade för mig att detta är en del av utmattningen - hjärntröttheten. Man är inte lika "elastisk" som förut. Man kan behöva mer planering och rutiner för att fungera i vardagen tills man läkt. Och även att fortsatt planering av vissa saker är att föredra så att man inte bara släcker bränder hela tiden.

Fick också förklarat att det är bra övning för mig att vara såhär fyrkantig och överdrivet noga med min egentid eftersom jag genom att ha varit flexibel faktiskt har valt bort mig själv i många lägen. Och dit ska jag ju inte tillbaka!

Det kändes skönt att få höra att det till stor del är på grund av sjukdomen som jag reagerar så kraftigt på ändrade planer eller att saker inte blir som jag tänkte.
Halva söndagen raljerade jag över att min kommande vecka var helt åt helvete för att det var saker varje dag som inkräktade på mina planer och att jag inte skulle få någon tid över alls till återhämtning och säkert skulle backa i mitt mående. Jag fick anstränga mig rejält och övertyga mig själv om att det inte skulle bli några problem, jag fick ändra om lite bara och det var ju inte hela världen egentligen. Jag skulle ju ändå ha större delen av dagarna kvar till mina egna saker. Till slut kunde jag acceptera ändringarna, men jösses. Det tog säkert tre timmar inklusive en tjurig promenad i skogen när jag gick och tänkte på all världens jävlighet.

Men fatta hur konstigt det är!

Jag vet hur jag "ska" reagera. Min erfarenhet och mitt minne är van att jag tänker på ett sätt, och sen överraskas jag av att jag reagerar helt annorlunda.

Ja, det är bra att ha en psykolog att prata med när man inte känner igen sina egna personlighetsdrag.