Att missa

Här sitter jag och känner det som att jag missar.

Jag missar jobbet. Jag missar vänner. Jag missar träning. Jag missar vardagen.

Hamnar efter.

Det är ju förjävligt!
Varför ska jag känna så?!
Handlar det om att jag jämför mig med andra? Är kraven på mig själv så höga?
Jag tycker faktiskt inte det!
Jag brukar inte jämföra mig med andra på det sättet. Jag tränar när jag känner för det. Jag ställer in när jag inte orkar träffa folk. Och jobbet finns kvar när jag kommer tillbaka.

Men ändå sitter jag här.
Med känslan MISSA.
Som att tiden tar slut om fem minuter och att jag inte hann ta mig till målsnöret.

Eller handlar det om något annat?
En slags sorg och saknad till "det som var"?
Eller kanske längtan? Är det vad jag känner? Längtan till att klara av allt det där som jag vill göra men som jag inte kan just nu.

Jag blir frustrerad när arbetskompisar åker på utbildningar. Det skulle ju varit jag... Eller får höra semesterberättelser ifrån paradiset. Vi vill ju åka dit... Någon har renoverat hemma. Jag vill hemskt gärna fixa lite...
Så kanske, möjligtvis ändå att jag eventuellt inte riktigt varit sann mot mig själv, och aningens mer än jag medgett jämför mig med och värderar mitt liv utifrån hur andra har det.
Har det blivit tydligare nu när jag känner att jag inte kan göra allt det där som andra klarar? Är det ens möjligt att sluta jämföra sig med andra? Helt fel är det väl inte med referensramar?