Stressiga juni och krishantering

Juni har i flera år varit min stressigaste månad.
Semesterplanering, avslutningar till förbannelse, midsommar och halva släkten fyller år (fem stycken iallafall). Man ska även hinna med att njuta ute i det fina vädret och helst bli brun (jag har kört tiominuterspass i solstolen för jag klarar inte av värmen). Trädgården ska piffas, och sommarkläderna till barnen ska plockas fram och inventeras eftersom de typ växer och frodas. Jag älskar tights för det kan barnen ha i en evighet. Först är de långa, sen trekvarts, sedan knälånga och efter det cykelbyxor. Lilla B har några tights i storlek 92 som har lyckats behålla livet i mer än fem år.
Ursäkta sidospåret. Åter till ämnet.

När det hopar sig med saker är det lätt att tappa fotfästet och bli överväldigad av alltings myckenhet!
Även om jag inte måste göra allt som erbjuds (jag har fått sålla kraftigt) så blir det en himla massa aktiviteter att hålla reda på åt de andra. Bara vetskapen om att det är något på gång räcker för att sätta igång stressystemet. Jag är ju medansvarig för det här teamet liksom (Go Team E!).
Nu är vi mitt i "hopningen" och ja, efter förra veckans skolavslutning är jag lite extra trött. 1,5 timma utomhus i solen omgiven av föräldrarna till alla skolbarnen med sorl och hög musik. Jag hade planerat så att jag skulle ha några dagars vila efter avslutningen så extra trötthet var jag beredd på, och hade nog också återhämtat mig skapligt, om det inte också var så att jag råkat planera in fler saker samma dag, plus att jag har åkt på en redig förkylning och det dessutom är "den tiden i månaden". Så det blev lite overload där.
Jag har fått bromsa helt och bara vila.

Mer sånt här.

Det är skönt ändå med insikten att jag behöver bromsa när det blir för mycket. Så denna juni har känts annorlunda för jag har haft vetskapen om att stressen kommer och jag har redskap att använda istället för att känna mig så överväldigad. Lite överväldigad har jag varit iallafall, men jag har kunnat hantera det istället för att vilja gömma mig under täcket och ignorera juni helt och hållet.

Min stresshantering var innan jag blev sjuk i princip obefintlig. Jag tyckte iallafall inte att jag behövde ändra nåt.
"Vadå hantera? Det är väl bara att härda ut?"
När det blev stressigt så varvade jag upp, körde på snabbare och höll blicken på målet. Då kom jag ju snabbare ur det stressiga.
"Bara jag tar mig igenom detta så blir det lugnt"
"Bara jag härdar ut till semestern så blir det bra"
"Bara jag skriver färdigt den här texten så vilar jag sen"
Fast då kommer i princip alltid något nytt att ta tag i.
Eller hur?
Och så härdade jag ut lite till och hoppades på lugnare tempo efter nästa backkrön.
Det som hände då var att jag kände mig jagad, stressad och banala smågrejer förstorades och blev oövervinnerliga.
Vardagsångesten visade sitt fula tryne och livet blev svårare än det behöver vara.
Så då gav jag upp istället och kände det som att jag inte klarar av "livet" som alla andra klarade. Var nedstämd i några dagar innan jag orkade ta nya tag.
Inte snällt mot mig! Ingen självmedkänsla!

Vad gör vi? Nu kör vi!
Nä. Den attityden sparar jag till mina framtida joggingpass. Det är enda gången den passar in tycker jag. Och knappt ens det.