Reflektioner om en sjukdomstid

Jag är inte frisk än.

Men jag har efter tio månader kommit till en fas i utmattningen där jag kan se tillbaka på året som gått med ro och känna en tilltro till framtiden.

- Jag har allt! fick jag fram mellan tårarna hos psykologen. 

Efter en tids hälsoångest och panikattacker så sökte jag hjälp för jag kände inte igen mig i mina reaktioner längre. Som tur är fick jag komma redan veckan efter jag fått remiss till att prata med psykolog. Då föll allt. Insikten om att jag är sämre än vad jag trott sköljde över mig och kraschen var i nära antågande.

Min utsikt förra sommaren. Jag spenderade större delen av dagarna här ute. Vilade, sov, lyssnade på ljudbok och mediterade. Jag var med på ett hörn hemma, fast inte mitt i händelsernas centrum. Familjen kom ut till mig och höll mig sällskap när de började sakna mig.

Jag letade orsaker och nycklar till vad som hänt och hur jag skulle komma vidare. För min del var jobbet en stor orsak till utmattningen. Även om jag trivdes bra och hade roligt när jag var där, så tog det för mycket energi ifrån mig och jag engagerade mig i saker som jag inte själv kunde styra över.

Naturen hjälper en att må bättre även om det känns skitdumt att få höra när man sitter hos läkaren och de vill att man ska ta promenader som "medicin". Efter några månader kunde jag börja gå ut varje dag oavsett dagsform. Fick vila efteråt av ansträngningen men jag mådde överlag bättre när jag kunde röra på mig. Jag insåg efter ett tag att promenader ger mer energi än vad de tar, och är för mig ett stresskydd.

Långfrukost i stillhet. De flesta morgnar börjar såhär, med tända ljus, superlugn musik, te, macka och dagbok. Dagboken har varit ett viktigt redskap för mig. Att skriva ner tankar och mående har hjälpt mig att se mönster och att lätta på trycket när hjärnan kokat över. 

Liggande vila. I början största delen av dagarna och nätterna. Nattsömnen var urkass. Jag vaknade varannan timma och var totalt modstulen. Testade sömntabletter som inte hjälpte utan bara gjorde nästa dag till en mardröm. Följde makens instruktioner att sova när jag var trött. Så det blev några timmar här och några timmar där. Jag letade efter lösningar på sömnproblemen. Men inga vanliga knep biter på en kropp som är konstant adrenalinstinn. Det är bara att vänta på läkningen. Att lära kroppen slappna av igen, för det har den glömt bort hur man gör. 

Kunskap är makt. Vad det än gäller så vill jag ta reda på allt jag kan om ämnet. Särskilt när det gäller mig själv. Det kan dock gå överstyr och jag har fått hjälp att förstå att jag haft ett ohälsosamt beteende när det kommer till att googla sjukdomar. Att sitta och få hjärtklappning och panikångest när man letar symptom på klumpkänsla i halsen är ett exempel på när det blivit för mycket. Min psykolog förbjöd mig att googla symptom eftersom jag mådde dåligt av det. Nu ringer jag vårdcentralen istället om jag är orolig. Låter proffsen ta hand om mig. Fast jag smyggooglar ibland iallafall...

På mina promenader har jag följt årstiderna ifrån höst till sommar. Hittat nya vägar att gå och fått nytt perspektiv. Det blir så smörigt och poetiskt att man får lite kräksmak i munnen. 

Jag, liksom flera utmattade med mig, är måna om att hjälpa andra inse och stoppa i tid. Det är en av anledningarna till att jag varit så öppen med hur jag mår. Jag hade ingen sjukdomsinsikt alls och fattade inte vart jag var på väg. Om jag bara kan få en annan person att bromsa innan väggen kommer så har jag gjort nytta. Jag berättade också för andra för att jag vill att psykisk ohälsa ska bli likställt fysisk ohälsa. Folk pratar inte om när de mår psykiskt dåligt och jag förstår ju att det är på grund av den där fasaden man sätter upp. Stark och glad ska man vara. 

Fast jag har helt omvärderat vad jag tycker styrka är.

Det var ljust och vackert utanför. Jag ville också ut. Ville så många saker! Frustrationen över att vilja men inte orka går knappt att beskriva. Att vara blockerad att ens göra de mest ordinära saker, som att duscha, göra en macka, läsa en text tär rejält på humöret. Men att sen orka, att sen vilja och kunna är fantastiskt!

Jag hade långt hår i ungefär tio år. I vintras klippte jag av det. Livskrisen som kommer av att vara utmattad och påtvingad en inre förändring gjorde att jag behövde göra en yttre förändring också. En slags symbolisk handling.

Ett av de svåraste spelen som gjorts. Jag gjorde ett försök att spela det för lite mer än ett år sen. Det funkade inte, jag dog hela tiden och hade noll tålamod. Blev bara förbannad och gav upp. Förstod inte alls grejen med att spela ett sånt jävla skitspel. Under sjukdomstiden har jag haft svårt att fokusera och koncentrera mig mer än korta stunder. Har till exempel inte vågat köra bil på grund av det. Så en dag i februari när jag hade tråkigt så testade jag spelet igen. Och. Det. Gick. Asbra! Korta stunder förvisso, men oj vilken fokus jag fått! Och vilket tålamod! Alla dessa timmar jag tränat på meditation och guidad avslappning har hjälpt mer än bara för stunden. Det blev så tydligt för mig att jag var på god väg mot en bättre framtid. Inte tillbaka till det som var, utan framåt mot något mer hållbart.

När jag kraschade var allt kaos. Det brukar kallas kaosfasen. Antagligen för att alla symptom kommer huller om buller och gärna flera samtidigt. Jag hade ingen tydlig kurva för måendet. Inga direkta bra eller dåliga perioder. Inga toppar eller dalar. Det var mest skit hela tiden. Men ju längre tiden gick desto tydligare kände jag av svängningar i måendet och de bra perioderna höll i sig längre.

Tillsammans med orken återkom kreativiteten. Jag började pyssla och sy igen. Något jag skalat av för längesen för att orken inte räckte till mer än jobb och hem. Här fick jag hejda mig och begränsa så att jag inte startade alla mina planerade projekt på en gång. Och vara noga med att göra det med glädje och inte prestation som mål.

Våren kom och jag kunde faktiskt på riktigt ha en bra dag! En dag med minimala symptom och glädje i själen! Där stod jag i skogen och andades. Och kom på att allt kändes BRA! Ja, sen mådde jag ju dåligt igen som vanligt men den där stunden i skogen levde jag länge på alltså.

Alla dessa planer jag smidit när jag varit sjuk... Förra sommaren satt jag och drömde om allt jag ville göra i trädgården men inte hade ork till. Denna sommaren kan jag göra dem! I lagom doser och i mån av ork såklart. Mina planteringslådor tog en vecka att sätta upp och ytterligare en vecka att fylla och så frön i. Men jag orkade! Lite i taget och med vila emellan så går det mesta att genomföra. Anpassa aktiviteten till mig istället för att härda ut och må dåligt efteråt.

Jag märkte hur ojämn återhämtningen var. Och hur läkningen smög sig på. Jag kom på mig själv med att göra saker jag inte klarat av för bara några veckor sen. Umgås längre stunder med familjen, torka av hela golvet med golvmoppen i förbifarten istället för ett dagsprojekt, inte somna utan bara vila efter lunch.

Det är tungt att ha en trädgård. Jag kan inte gräva upp och plantera om en buske själv längre. Men jag har lärt mig att be om hjälp med sånt som blir för ansträngande. Jag har också en väldigt lyhörd make som är beredd att vara min styrka när jag inte själv kan. Att be om hjälp och att förstå att ingen klarar allt har varit en mycket viktig insikt. Jag har sällan bett om hjälp innan. Nu gör jag det mer och mer. Det är fortfarande svårt för mig. Jag har en hög tröskel att ta mig över och känner mig ofta rätt skamsen med tårarna i ögonen när det är något viktigt jag behöver hjälp med.

Jag har fått så mycket insikt i hur jag fungerar och så många lärdomar inför framtiden. Det allra viktigaste att komma ihåg är att jag ska ta hand om och vara snäll emot mig själv. 

För jag är den enda jag som jag har.