Det var under det besöket som jag förstod att mina kroppsliga besvär de senaste åren hade ett samband och att ångesten kommit som en sista knuff utför klippan. För mig hade symptomen fram till den stunden varit olägliga åkommor som jag anpassat mig till undan för undan. När det egentligen handlade om att kroppen reagerade på för mycket stress.
Psykologen bad mig att skriva en lista på mina symptom, för att ha ett stöd när jag pratade med läkare om hur jag mådde. Jag fyllde ett A4. Sen grät jag för att det var så mycket.
Jag kollade också runt på nätet (finns det legitimerade proffssurfare tro?) och insåg att alla sidor om utmattningssyndrom listade ungefär det jag skrivit upp...
Insikt. Uppvaknande. Aha-upplevelse. Pusselbitar föll på plats.
Jag har jämt harvat på och haft en positiv framförhållning.
"Det går över".
"Det är inget farligt".
"Om jag bara gör (lämplig åtgärd) så blir det bättre".
Har inte klagat. Inte pratat så mycket om det. För det har orsakat obehag men inte så mycket att jag inte klarat av det.
Det känns väldigt konstigt att ha ignorerat mig själv så pass till vida att jag nu mår kass jämt.
Jag tyckte att jag hade bra kroppskännedom. Bra insikt i hur jag fungerade mentalt. Trivdes med att vara 30+ med erfarenhet och vetskap.
Tydligen. Inte.
Nu avlöser kroppsförnimmelserna varandra. Ibland flera på samma dag. Ibland en jobbig jävel i flera dagar.
Det jag märker redan nu att jag har ändrat på är hur jag tänker på dem.
Förut var de olägenheter som jag medicinerade bort och ignorerade.
Nu inser jag att det är kroppen som skriker åt mig att sakta ner, att lyssna och känna efter hur jag mår. Att ta hand om mig.
Och kroppen kommer fortsätta använda sin stora röst ett bra tag. För den är van vid att den lilla rösten blir ignorerad, och har styrt om lite i hjärnan. Har lagt i ettan. Bränner gummi på asfalten. NU kanske hon fattar. HALLÅ!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar