En stor ansträngning för mig är middagen. Barnen är högljudda, alla är hungriga. Situationen är väldigt stressig. Och helt plötsligt sitter jag och stirrar ut genom fönstret och försöker andas lugnt (4 in, 6 ut) med en fruktansvärt obehaglig känsla i kroppen.
All nätsurfning jag gjort (med mina proffsskills) på ämnet har tipsat om att verkligen götta mig i känslan. Att låta ångesten få vara där. Vänta ut den. Och vad har jag för val? Jag sitter där och andas och det går över. Men sen börjar jag gråta istället för att det är en så obekväm känsla.
Jag är hellre ledsen eller jättearg än att känna ångest.
Ångest liksom äcklar sig runt som en slemmig bajskorv i kroppen.
Om ångest hade en lukt skulle det definitivt vara något ruttet. Som en söt, gullig men numera död kattunge. Som håller på att ruttna och luktar fruktansvärt.
Så känns min ångest.
Man vill bara sluta känna stanken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar