Fokusskifte

Fokus flyttas sakta bort ifrån utmattningen.

Jag märker att jag är på väg att bli frisk på riktigt.

Under två års tid har fokus och engagemang gått huvudsakligen till att hantera sjukdomen.

Jag har behövt ta hänsyn till att det alltid ska finnas utrymme att vara sjuk. Har behövt stå upp för och uttala mina särskilda behov i alla lägen, och har känt mig väldigt egoistiskt.

Men nu börjar jag få tillbaka en mer normal utgångspunkt. Det underliggande hotet om att försämras är inte konstant närvarande. Har jag en dålig dag så tänker jag inte att jag håller på att bli sjukare, utan förstår att jag bara behöver vara extra snäll mot mig för att må bättre.

Entusiasmen i att kunna planera längre fram än en vecka är överväldigande när jag tänker på det! Jag behöver inte längre fundera så mycket över hur jag kommer må och om jag kommer orka med det jag vill göra.
Jag känner mig fri!

Livet på 75%

Livet på 75% har varit ganska vänligt
mot mig.


Det är ungefär tre månader sedan jag ökade och den varsamma stegringen jag kunde göra ifrån 50% var verkligen en bra strategi.

Nu känner jag mig normal, eller någon nivå under normal, största delen av tiden. Symptomen håller sig lugna och jag har kunnat vara mer spontan med aktivitet och vila.

Jag har tyckt att det nästan går FÖR bra och lätt, för allt har mer eller mindre bara flutit på.
Juni har i och för sig varit en utmaning med alla födelsedagar (vi har 6 stycken att fira), klassträffar och skolavslutningar. Det har varit svårt för mig att se lösningar på problem och att känna mig nöjd med att vara med på endast en av alla saker men maken har varit, och ÄR alltid, ett fantastiskt stöd!

Jag jobbar på vardagarna, vilar när jag kommer hem och har lugna eftermiddag med familjen. Jag styrketränar en dag i veckan där jag nu kan ta i utan att må sämre, och jag kan hitta på saker med familjen på helgerna. Barnen kan ta med sig kompisar hem efter skolan och det måste inte vara lugnt omkring mig hela tiden.

De oförutsedda energitjuvarna (spontanhandla efter jobbet, hantera konflikter, behöva panikstäda inför besök osv.) har gått att vila bort relativt snabbt.

Att göra "rätt" är så mycket enklare när man vet vad som är bra och vad som fungerar för en! Om jag blir sämre så vet jag hur jag ska lösa det, och jag tycker att jag tydligare märker av vart gränserna går. Kroppen har lugnat ner sig i reaktionerna på stress och det gör det lättare för mig att urskilja nyanserna bättre.

Stänga av

Tvärnitade i helgen då jag fick flera varningssignaler på överbelastning. Denna gången visade det sig som självtvivel och nedstämdhet.

Jag kunde fånga upp mig själv (med god hjälp av maken!) och fortsatte resten av helgen i ett mjukt och lugnt tempo.
Stängde av mediabruset och satte mobilen på "stör ej". Vilade ifrån intryck. Lyssnade på lugn musik och skrev. Var med mig själv. Var med familjen. Gjorde saker jag hade lust med.

Hittade balansen igen och hoppas nu på att det inte blir en alltför stor trött-ränta.