It is what it is

Har haft många bra och balanserade dagar nu.

Har känt mig nästan normal! Normala reaktioner på belastning istället för de där jobbiga sjukdomssymptomen.

Jag verkar ha kommit till en platå efter en uppförsbacke (ni vet en sån där svagt lutande lång jävel) som under de senaste veckorna har planat ut, till att jag nu står och har utsikt över dalen.
Hej och hå, så poetiskt.

Jag hoppas innerligt att det ska fortsätta kännas såhär (har jag hittat rätt balans denna gången?!) men behöver ändå förbereda mig för en ny uppförsbacke då jag ska stegra upp till 75% under mars månad.

Men det vill jag inte tänka på just nu. Jag vill inte ta ut något trist i förväg utan det får bli som det blir, när det blir.
Det är som det är. Jag känner mig trygg i att tänka så om framtiden.
Äntligen kan jag tänka så.
Jag har saknat det.