Känner mig så jävla duktig.
En duktig patient som lyssnar på doktorn och gör som jag blir tillsagd. Går på möten och är tillmötesgående.
Jag jobbar innerligt med att ta hand om mig så mycket jag kan för att bli frisk. Använder alla verktyg jag har lärt mig och anstränger mig för att göra på rätt sätt.
Jag vet att jag gör allt det där för mig själv och för att jag vill bli frisk.
Jag älskar ju mig!
Skulle göra nästan vad som helst för att jag ska må bra.
Fast ibland blir jag bara less. Less på att vara duktig. Less på att anstränga mig. Less på att behöva tänka på vad jag gör hela tiden för att må så bra jag kan, trots sjukdomen. Jag vill bara skita i allt, lägga mig i sängen och bli osynlig. Vara sur och elak så att jag får vara ifred. Ligga i koma tills jag mår bra igen.
Slippa kämpa så jävla mycket.
Slippa hålla modet uppe och viljan framme.
Men jag är modig. Och viljig. Egentligen.
Jag tar mig igenom även den här svackan.
För jag vet att det är vägen framåt.
4 kommentarer:
Jag känner så igen mig i detta. Att både vilja så mycket, men ibland också bara falla och inte orka fixa själv.
Kramar Lena (jag e pippi)
Skönt att det inte bara är jag som lackar ur ibland. :-)
Förstår precis vad du menar! Trots att det gått så lång tid kan jag i perioder känna precis så! Men vet oxå precis som du skriver att man gör det för sin egen skull o hur tufft det än är ibland så vet man att det är det som för en framåt. Men tror oxå att det är viktigt att tillåta sig dom dåliga dagarna/perioderna oxå, bara dom inte blir för många o långa. Kämpa på vännen <3
Tack Helga!
Skicka en kommentar