Nu när jag är sjuk så känner jag att jag fått en extra dimension i min personlighet.
Lite djupare, lite mer intressant.
Det känns annorlunda i omgivningen också. Alla jag pratar med känns mer öppna och ärliga. Och jag har själv blivit mer ärlig och rak. Jag är fortfarande bäst på skämt, men mer nyanserad. Jag är mer än skojfrisk och kvicktänkt. Lite svårmodig, och spännande labil på nåt sätt. Hehe.
Jag har varit tvungen att låta folk se en sårbar sida utav mig, långtifrån den sidan som jag själv tidigare valt att visa upp.
Kan meddela att det inte är särskilt lätt. Faktiskt väldigt jobbigt. Jag har inte varit osäker på mig själv på det här sättet sedan jag var tonåring...
I början innebar det att jag lipade varje gång jag träffade någon som "visste om".
Fulgrät gjorde jag.
För det var så skämmigt för mig och jag var så labil. Men jag var tvungen att gå igenom det.
Och i fortsättningen kommer jag att lipa precis när jag känner för det. Jag kommer bli arg och sånt där också. För jag skäms inte längre. Jag har ju blivit så mycket mer modig och förståndig sen för några månader sen.
Och mer spännande och intressant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar