Reaktionen på överbelastningen kommer med fördröjning vilket gör att jag kan anstränga min längre innan jag märker en försämring. Det i sig är ju en förbättring, men inte bra.
Fördröjningen har ibland varit såpass lång som en eller två veckor och när det gått så lång tid så tror ju jag att jag blivit friskare.
Men nej då. Det var bara lureri.
Jag inser då att jag inte kan gå på enbart känslan i kroppen. Behöver också använda min erfarenhet och hålla fast vid de rutiner jag vet är bra.
Det är bara det att det är oerhört tråkigt att alltid behöva tänka tre steg före! Jag gillar att göra sånt jag känner för, så mycket energi går åt till att peppa mig själv att jag gör saker som är bra, och att försöka lura mig själv att jag är spontan. Att jag gör vald aktivitet just nu för att jag kände för det - när jag egentligen gör allt enligt min mall.
Även om jag har en bra dag, en bra vecka eller till och med en bra månad så är det hela tiden viktigt att komma ihåg att pausa, att hålla igång de bra rutinerna och att inte släppa på alltför mycket även om det i stunden känns som att det fungerar.
Likt ett balanskonto måste jag sätta in det jag tagit ut för att hamna i nivå. Och när känslan då säger att jag är friskare och kan anstränga mig mer än vad som faktiskt är sant så blir återhämtningen inte tillräcklig om jag inte även ökar på den.
Det känns fortfarande som en jäkla gissningslek där mitt mående står på spel och där jag inte känner att jag kan vinna.
Gissar jag fel så kan jag få men i flera dagar. Gissar jag rätt så slipper jag extra påföljder men mår inte särskilt bra iallafall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar