Barnkalas

Oh. My. God.
Överlevde idag kalas för tio sjuåringar och känner mig lite påverkad av det , men inte däckad.
För ett år sen hade jag varit sängliggande i flera dagar efteråt.

Man får verkligen perspektiv på sitt mående med den här sjukdomen.
Jag hoppas att jag aldrig glömmer av att vara ödmjuk inför det som många tar som en självklarhet - energi.

Inför kalaset har jag varit mer samlad än många gånger tidigare. Har inte känt mig överväldigad av att planera, inget har känts jobbigt eller svårt.
Jag märkte av först dagen innan att jag varvade upp och var extra stingslig. Så brukar jag reagera när vi ska ha kalas men har tidigare inte medvetet förstått vad det beror på. Definitivt en stressreaktion. Nu på morgonen var jag också uppvarvad och på dåligt humör, men det mesta var ordnat i förväg och jag tänkte på att ta min paus en stund innan så att jag hade fyllt på med lugn innan vi blev invaderade.

Jag räknar med att vara lite extra trött imorgon. Dels på grund av kalaset men också för att det är måndag och jag sover ofta dåligt natten mot måndag.